Göteborgsposten – 28 februari 1860, sida 1

— Emellan dem finnes icke mera någor fruktan. — Er fordne husbondes död skulle således icke göra er något ondt? — Ungefär lika mycket som en orms, hvil. ken sårat mig. Jag har samma skäl att hats dem båda. Nu följde ett långt och hviskande samtal hvarunder de närmade sina stolar intill hvarandra. Orden smögo sig långsamt fram mellan deras läppar, liksom hade de med ovilja uttalat dem. Miran liknade en fallen engel, som hyser vämjelse och afsky för den varelse han frestar. Kaninvaktaren utgjorde en bild af Girigheten, som släpar sig i stoftet för mammons fötter och erbjuder honom sin själ. Den summa, som Miran utlofvade för uppfyllandet af den förfärliga tjenst han begärde, syntes riktigt fabulös i Wills ögon; men, sällsamt nog, huru stor hans passion än var för den glänsande metallen, förmådde denna likväl ej bestämma honom. — Din själ är mycket dyrbar, Sideler! sade hinduen, i det han kastade sig tillbaka ilänstolen och betraktade uslingen med en mine, hvari låg både nyfikenhet och afsky. Med den summa jag nämnt skulle jag kunna köpa en prests samvete och cen hertigs heder! nå, säg ditt pris! — Summan är stor nog, mer än nog; men jag begär någonting annat.