Göteborgsposten – 28 februari 1860, sida 1

ha blifvit handtverkare. Neapels handtverksklass tillhör för det mesta ursprungligen Lazzarismen. Men äfven alla de öfriga ha nu något att syssla med. Antingen bjuda de ut fisk, frukt och blommor, eller putsa de förbigåendes stöflor. En sådan skoputsare idkar vanligen på samma gång ett slags bankirrörelse; han har stående bredvid sig ett gammalt maskstunget bord, på hvilket ligga i små högar flera sorters skiljemynt, som de passerande vid behof kunna vexla sig till. Andra idka kommissionshandel. De låta en snickare förfärdiga ett nytt, vackert, poleradt skrank, reparera nödtorfteligen en gammal våg, slå sig dermed ned på Largo San Spirito, och rörelsen är öppnad. Om en har några oranger, ett gammalt kopparstick och en bundt svafvelstickor, breder han ut en näsduk, ordnar derpå sina skatter med all möjlig prydlighet, och firman är färdig. Många hafva knutit vänskapligt förbund med en fiakerkusk och springa upp bakpå, såsnart någon stiger in i vagnen; de fungera då som betjenter, antingen man vill eller ej — det är och förblir deras rättighet, att vara betjenter. Under de varmare dagarne ser man dem ligga och sola sig på stranden, med bekymmerslösheten om hvad som skett och hvad som skall stunda utpreglad i hvarje drag. Men de skulle säkert taga mycket illa upp, om man sade dem, att de ej göra någonting. De påstå bestämdt, att de under sista veckan varit med på fiske, och hvem vet, om de ej i öfvermorgon skola få något mycket ansträngande arbete. -— Dessa lazzaroner äro i grund och botten goda, trogna och tjenstvilliga om man bemöter dem vänligt och betalar dem efter förtjenst. Men deras lefnadsställning har naturligtvis drifvit dem till hyllande af kommunismen, deras begrepp om mitt och ditt är ej särdeles skarpt utpregladt, och det finnes, påstår man, ställen i staden och dess omgifningar, dit man ej gerna vågar sig ensam. Det tyckes dessutom fortlefva i folktraditionen, att de hafva rättighet att vid större politiska omhvälfningar få utplundra staden Neapel. Lazzaronerrevolutionerna tillhöra den neapolitanska historiens förfärligaste och blodigaste episoder. Deras sydländska, lätt uppbrusande blod, hela deras lefnadsställning, som gör dem till menniskor, hvilkä ingenting hafva att förlora, men väl mycket att vinna, förklara på visst sätt de fasansväckande utsväfningar, hvartill de ofta låta hänföra sig, då någon orolighet råder inom staden. TLazzaronerna hafva flere gånger rasat såsom verkliga kannibaler mot qvinnor och barn, ålderstigna och sjuka. Scerer hafva tilldragit sig, mot hvilka den franska skräcktiden ej kan uppvisa något motsvarande. Lazzaronerna hafva naturligtvis alltid varit mycket konungskt sinnade. De ega ingenting, hvarföre de ej nedtryckas af några utgifter, och regeringen skonar dem.