Göteborgsposten – 24 februari 1860, sida 1

BES HYTTA al I HMHUSCL AA.v bv Vlu SoMedjegalal An RAI SEN RIAA SET AEA TNE AREA SA AREA AR som en viss nobile yttrade sig. Det är om detta stånd som Tegner säger: Ett förmögladt slägte har uppkrupit ur jorden, och visar för den förvånade verlden anspråk och fördomar, dem man längesedan trott förmultnade i familje grafvarne. Bildning och förmögenhet hör man så ofta som stående fras åberopas, att man tager for gifvet de äro tvillingpar. Åja! de följas någon gång ungefär som Dagbladet annonserar härjemte följer ett bihang. Betrakta sällskapslifvet, och döm sedan. Stockholm har fordom haft ett sällskapslif; — men ack! som numera, från sitt rika stamträd, eger qvar endast några fikonalöf, att skyla sin nakenhet. Det har haft ett sällskapslif, som i snille och glädje stått högt öfver de flesta hufvudstäders. Det kunde vara hvad det borde och hvad det varit, ty få ställen ega så rika materialier. Hvar t. ex. utrikes återfinna maken till denna urgamla svenska gästfrihet? Hvar Stockholms sköna damer, med deras fina takt, deras eld och lif? Hvar den chevalereska anda, som ligger så djupt preglad i svenska lynnet, hos den högvälborne icke mer än hos hvarje odalman ? Hvar, framför allt, denna sköna natur, som, om vi ej försmådde den, erbjöde så rika skatter till omvexling i sällskapslifvets sysselsättningar och nöjen? Sällskapslifvet har i allmänhet aflägsnat sig från sitt ideal, så långt, att det ej mer känner igen sig sjelf. Icke förnekar sig gästfriheten; nej, beviset: soupeer, middagar, lika fina de senare, som dundrande de förra; allt hvad nöje kan upptänka, såsom baler, konserter, sällskapsspektakler, slädpartier, maskerader, kostymbaler och mera sådant. Detta är dock bara kroppen, inom hvilken sällskapslifvet bör vara själen. Är det väl nog, att de bemedlade gästfritt öppna sina salar, är det icke lika nödvändigt att något andeligt element måste i deras samqväm utgöra litvet? Ty utan lif äro sällskaperna, stora som små, ingenting annat än kallblodiga tidsmördare mellan speloch matbordets betar. Och under allt detta, hvilken legio af ordnar och sällskaper stiftas ej alltjemt och sammanträda dagligen? Man skulle kunna säga att en Stockholmare, som ligger i sällskapsrörelsen, ej har annat att göra än komma tillsammans! En viss medeltidsanda ligger i alla dessa behof af gillen, skråoch brödraskap, det är en afsöndringsprocess, der man på Don Ranudo-maner draperar sig så långt det räcker, och söker hålla ryggen fri för att skyla dess nakenhet. Ilar man t. ex. ej hört omtalas Adeliga sällskapet såsom en splitterny stiftelse af fäderneslandsnyttiga verktyg, hvila icke ämna nedgräfva sina pund, utan i saktmodighet och stor mildhet tända sin gas, nedan å andra sidan Junkrarnes parti, af mera orta varor, i ungtuppsmodet slå på sköldarve och låta (såsom hos Bröderne Freres och undra offentliga ställen) haut ton gälla, för utt tala så högt som möjligt. Kommer man på småteatrar, kaffer eller andra offentliga