Göteborgsposten – 24 februari 1860, sida 1

— Ögonblicket är inne, fastän dock eder trohet och edra tjenster redan för länge sedan betalt er skuld! Sir William visade på skrinen, som stodo på bordet. . — Det är två, anmärkte Martin. — Det andra bör aldrig lemnas åt någon annan än min son; vi måste derföre ha tvenne gömställen. Känner ni till två sådana? Den gamle förklarade, att det fanns minst ett dussin sådana i Carrow. De närmade sig den stora spiseln, öfver hvilken hängde en stor spegel med en ram af ck. Martin bad baroneten trycka på en knuten hand, som fanns i snideriet. Ett ljud hördes såsom af en fjäder, hvilken helt plötsligt blifvit satt i rörelse, spegeln flyttade sig och blottade en fördjupning, som var tillräckligt stor, för att kunna rymma de båda skrinen. Man kunde aldrig påträffa ett mera passande ställe. När baroneten der nedlagt det ena skrinet och spegeln kommit tillbaka på sin plats, tyckte han att hans förfäders vapen, som var anbragt öfver spegeln, skyddade hans ättlingars rättigheter. Han log då han fästade sina blickar på sin familjs valspråk, som var inskuret der i gamla götiska bokstäfver: