Göteborgsposten – 23 februari 1860, sida 1

-— —— Junionens åvägabringande följda politik i syn nerhet, genom historiska bevis, hemtäde u Ide då uppträdande personernas sedermera of I fentliggjorda skrifvelser. Carl Johan hade utfäst sig 1 konselje: att Norge skulle upphöra att vara danskt Något vidare ansåg man sig icke på förhan kunna bestämma utan öfverlemnade åt honon att taga de mått och steg, som bäst öfver ensstämde med Sverges intressen. För ho nom, en revolutionens son, var det motbju dande att genom vapenmakt tillintetgöra et folks frihetssträfvanden. Han ansåg dessuton att det vore nyttigare för Sverge om Norge blefve ett fritt, sjelfständigt rike än en miss nöjd provins. Senare tiders erfarenheter hs varit egnade att bekräfta hans åsigt i detta hänseende. Man känner huru det Lombar diskt-Venetianska konungariket varit en källs till svaghet i stället för till styrka för Öster rike, samt huru det måst betraktas som en stor lycka för detta kejsarrike, som en räddning undan hotande faror, att Napoleon III ryckte Lombardiet ifrån detsamma, liksom att förlusten af Venedig vore i hög grad önskvärd. Då kronprinsen erfor att man ej delade hans åsigter, utan önskade en närmare förening med Norge, sökte han gå så långt i den riktningen som möjligt. Man har betviflat denna hans beredvillighet, man har påstått att han mycket väl kunnat förena Norge på samma sätt med Sverge, som Carl X förenade Skåne, Halland och Blekinge med detta rike, ja man har låtit förstå, att han lät Norge blifva ett sjelfständigt rike, endast emedan han fruktade att den svenska adeln skulle afsätta honom och att han önskade för den händelsen att på andra sidan fjellryggen ha ett konungarike. Härvid har man förbisett att alla eröfringsplaner kunna stranda mot bristen på nervus rerum. Carl Johan erbjöd sig att för Norges eröfring skaffa penningar på sin kredit, om de svenska herrarne ville gå i borgen för att riksens ständer skulle ersätta honom hans förskott; men dessa hade icke lust att gå in på forslaget. Man må då icke förtänka honom att han icke hade lust att ruinera sig för att bringa Norge i ett provinsielt. förhållande till Sverige. Talaren bekräftade sin åsigt genom citater ur fältmarskalk Essens biografi i Bihanget till Biografiskt lexikon, och ur deri intagna skrifvelser. Vetterstedt hade, troligen redan 1809, inplantat hos Essen den öfvertygelsen att man borde först skaffa sig en vän på ryggen och sedan med ökade krafter vid ett passanle tillfälle återtaga Finland. Att dylika förroppningar utgjorde de förnämsta driffjedrar1e till marskalk Bernadottes val till svensk ronföljare, är allmänt kändt. Då Carl XIII rfor detta, blef han missnöjd och skref till Sköldebrand, i hvars förmak planerna för geomdrifvandet af tronföljarevalet uppgjordes: Skulle en fransk soldat behöfvas för att jelpa svenskarne att återeröfra Finland? skulle icke hjelten vid Hogland kunna uteen RR