Göteborgsposten – 23 februari 1860, sida 1

Jsir Marmaduke Mowbray i mer än tre vecko höll sig dold för Oliver Cromwells blodtörstig: soldater ; men de kunde ej finna honom . . . Till. låter ni mig fråga, hvad er mening är? — Jag behöfver en sådan hemlig plats. — För att der dölja er? frågade stallknek: ten förvånad. — Nej, men för att der gömma en afskrif af mitt testamente jemte vissa papper, som röra arftagaren till min titel och mina egendomar. Jag vet att jag kan räkna på er trohet. Martin betraktade baroneten med utseendet af en trogen hund, hvars tjenster slutligen vunnit erkännande. — Ja, det kan ni, och ända in i döden. — Och ni känner till dessa undangömda vrår ? — Hvem, jag? För att uppfriska mitt minne, besöker jag dem ofta midtunder nätterna, då hela huset ligger försänkt i sömnens armar. Jag har alltid trott, att de en dag skulle komma er till nytta ... och denna dag har nu verkligen randats. —När kan jag gå dit? — I natt; det skulle icke vara klokt företaga denna promenad förr. — Nåväl, klockan tolf i natt, när alla gått till sängs ... kom då och hemta mig i min sängkammare.