Göteborgsposten – 21 februari 1860, sida 2

bedraga mig, så har jag ju endast betalt den skuld, i hvilken jag står till er, jag har blott oifvit lif för lif. — Det är sannt, sade khanen, som i sin förvirring trodde att Henry syftade på sin duell med Miran; det är sannt! — Ni tillstår således, utbrast vår hjelte och fattade hans hand, ni tillstår således att ni är min far? Den nästan konvulsiviska darrning, hvarmed renegaten emottog hans omarmning, förskingrade ännu mera än hans ord den unge mannens illusioner. — Nej, Henry Ashton, sade han; ni kan tacka Gud att jag icke är er far. Jag känner till de omständigheter, som ingifvit er denna tro; men, var öfvertygad derom, den är oriktig. Mitt hjerta skulle icke i ett sådant ögonblick som detta, då jag har ert mod att tacka för mitt. lif. kunna finna upp eller min tunga uttala en lögn, för att bedraga er ... Att ni icke ändå är min son! tillade han med sorgsen stämma. Då, min Gud, hvad jag då skulle älska er! Henry betraktade honom med en mine, son tillkännagaf, att han ännu icke var alldeles öfvertygad. — Ni tviflar ännu? återtog renegaten. Vic Gud! ni nästan frestar mig att begå ett brot och påstå er vara min son! Jag är ensam