Göteborgsposten – 21 februari 1860, sida 1

bulen, undergick hans glädtighet en plötslig för ändring. Han mötte khanen, hvars kalla och hånfulla blick isade hans blod. Det låg någon. ting i denne mans öga, som ingaf honom fasa. — Jag förmodar, sade renegaten, att ni er. hållit belöning för edra tjenster. Miran-Hafaz betalar frikostigt. — Det är sannt, mumlade Will. — Gjorda och kommande tjenster, tillade khanen. — Kanske ni talar af egen erfarenhet? inföll Will med en oförskämd och djerf mine, ty modet började nu återkomma. — Kanske! — Nåväl! jag har ingen lust att tvista med er. Er herre bad mig säga er, att-ni skulle följa mig ända till utgången af sir Jaspers park, ty han fruktade, att om någon betjent finge se mig, skulle denne börja göra mig en mängd frågor. Men jag förmodar, att ni är en alltför hög personlighet, för att vilja följa en så simpel och rå person som jag är? Dessa ord uttalades så naturligt, och befallningen tycktes vara så sannolik, att khanen, utan att tveka ett enda ögonblick, utan att det ringaste misstänka någon elak afsigt å Wills sida genast satte sig i verket att lyda. — Följ mig genom planteringen, sade han. Det har redan ringt till middag; vi kunna vara