Göteborgsposten – 18 februari 1860, sida 1

Hans kroppslidanden voro ett intet i jemförelse med de marter hans stolta själ hade att utstå Det var der han kände sig djupast sårad; och han vred sig på sin bädd som en krossad orm, hvilken ej mera kan skada någon. Han förbannade tusende gånger sin hand, som nu för första gången förfelat sitt mål; och hans rivals seger riktigt plågade honom. Khanen lemnade honom icke, men fastän Miran emottog hans vård, var förhållandet mellan dem dock något kallt. Hinduen hyste en sväfvande tanke om att den gamle spelat honom något trolöst spratt. När han kom på denna idå, tillbakavisade han den dock såsom osannolik, för att icke säga omöjlig; men hän återvände ständigt till densamma. Den förste khanen mötte, då han gick ut för att inandas litet frisk luft, var Will Sideler, som underrättade honom, att han blifvit afskedad från sin tjenst. Renegaten lemnade honom en börs, väl vetande att han dermed endast förekom sin herre. — Huru mår han? frågade skurken och stoppade guldet i sin ficka. — Bättre, mycket bättre. — Om han visste allt hvad jag skulle kunna säga honom, skulle han kanske må alldeles bra. — Hvad har ni då att säga honom?