Göteborgsposten – 18 februari 1860, sida 1

Öfvertygad om att icke något obehörigt öga kunde se hvad han gjorde, tog Will Sideler fram ur en vrå ett jernspett och började med detta bräcka på stenen, som utgjorde eldstaden. Huru stark han än var, måste han dock förnya försöket flere gånger, innan han lyckades. Stenen gaf dock slutligen med sig och släckte i sitt fall de kol, som ännu lågo och glödde i spiseln. — Slocknad! utbrast han med sorgsen stämma; slocknad! Gud vet när och hvar min egen husliga härd ånyo skall tändas! Hade icke sir William varit, skulle jag kanske nu ha ett gladt hem, en maka, som älskade mig, och barn, som klängde upp på mina knän och stammade namnet far! ... Bah! tillade han med ett hånskratt, hvad pratar den gamle -vargen för galenskaper? Om jag än haft hustru och barn, skulle de likväl aldrig älskat mig! aldrig! jag är född, att lefva och dö ensam! I den bittra känslan af sin ensamhet glöm) Forts. från N:o 1—4, 6—84, 36—40).