Göteborgsposten – 15 februari 1860, sida 1

ningen ej genast må stå till buds, att man endast varit ledd af ett otidigt klanderbegär, af ett begär att kriticera, der intet finnes att kriticera, må det till stöd för våra päståenden tillåtas oss, att med några speciella fakta, tagna ur högen, visa, att inga sådana motiver här förefunnits, utan att verkliga skäl till de så ofta upprepade klagomålen obestridligen äro för handen. Förrän vi öfvergå härtill, torde det dock tillåtas oss att på förhand reservera oss emot den beskyllningen, att vara bland dem, som ensidigt yrka på nedsättningar och åter nedsättningar i prisbestämmelserna af nu gällande taxa, fåkunnigt anseende endast detta såsom förbättringar i densamma. Nej, vi äro tvärtom af den åsigten, att en mängd varor borde och kunde beläggas med en högre transportkostnad, än hvad som nu är fallet; men hvad vi dessutom yrka och hvad man ock obestridligen har rätt att fordra, är en med mera omsorg och sakkännedom uppgjord klassificering af de olika varorna, som äro i taxan upptagna, så att man ej vid tillämpningen af densamma måtte komma till sådana resultater som att t. ex. för en vagnslast af omkring 6,000 rdrs värde betalas endast 50 procent mera, än för en dylik af 600 rdrs, oaktadt de båda ungefär innehafva samma vigt och båda äro råvaror. Med den uppställning, som taxan nu har, och med de principer, som ligga till grund för afgifternas erläggande, kan emellertid omöjligen någon proportionell beskattning å de på jernvägen transporterade varorna ega rum. Redan genom utgåendet från en sådan grundsats, som att för hvarje centner eller skeppund viktualievigt betalas efter vissa öre, multiplicerade med det milantal som godset har att föras å jernbanan, har man beträdt en orätt väg, alldenstund det visat sig, att detta beskattningssätt i sina konseqvenser ej kunnat tillämpas. Detta är äfven redan insett, och hvad frakten af spanmål angår, så har man vid fråga om transporter på längre afstånd, snart sagdt för hvarje station en särskilt lokaltaxa, modifierad på så sätt, att den möjliggör transporten af åtminstone denna vara. Ett sådant undantag gäller, os8 veterligen, dock ännu endast för spanmål. Afsändare eller mottagare af andra varor få emellertid vidkännas ett beskattningssätt, som man i ofvan anförda fall måst underkänna såsom impraktikabelt. Hvartill leda sådana resultater? Ingifva de måhända ett mera omfattande förtroende, vare sig till institutionen eller till den, som haudhafver densamma? Vi tvifla derpå. Men hvad som dock måhända mera än ofvan påpekade förhållande gör n. v. taxa oduglig och i många fall så oanvändbar, är den trånga bas om vi så få uttrycka oss, hvarpå man upp ställt densamma. Man har nemligen sortera allt gods, som man tänkt sig skola komma at föras på jernvägen,i fem klasser, med en afgif för 1:sta klass af. . . 50 öre 2:dra w os re rr sv 42 3:dje mo os oo oe re 0 3Åå