Göteborgsposten – 15 februari 1860, sida 1

IST — — Miran kunde omöjligen förlåta honom. Enslingen ville äfven för Ellens skull påskynda resan; icke derföre att hans afsigter med de båda älskande det ringaste förändrats; tvertom hade de egenskaper, som Henry ständigt ådagalade i sitt uppförande, stadgat den gamles planer; men de lidanden, hans niece haft att utstå för duellens skull, bevisade att hennes kärlek var en af dessa djupt inrotade passioner, som så nära sammanvexa med hjertat, att de ej slockna förrän med lifvets slut. Han kunde ju dessutom alltid hoppas, att hans gunstlings ihålliga kraft och energi slutligen skulle få reda på något spår efter hang för så länge sedan förlorade son. Då de satt sig ned i rummet, der Carrows olycklige egare tillbringat så många smärtsamma timmar, tog sir William fram en bundt bref från sin vän lord Melville och lemnade dem åt den unge mannen. Medan denne genomläste desamma, betraktade den gamle med synbart intresse hans ansigte, ej derföre att han tviflade på hans goda vilja eller hängifvenhet för den sak, som han åtagit sig, utan emedan han ofta tyckte sig i hans anletsdrag finna någonting bekant från fordom. Det var en af dessa sväfvande reflexer, som minnet uppväcker, då vi sitta ensamma, fördjupade i våra tankar, och hvilka äro lika svåra att hålla fast som en solstråle, lika dystra som