Göteborgsposten – 13 februari 1860, sida 2

hans flygt, om han kommit, för att uppfylla sin förfärliga kallelse. Det var liksom den sista sucken ur ett qvalfullt hjerta, en skärande bön om medlidande. Om han, till hvilken dessa ord voro riktade, kunnat höra dem, skulle de måhända hafva förändrat till och med hans oåterkallceliga beslut. Men dessa hviskningar nådde endast enslingens öra, och han kände sig äfven starkt frestad, utt skynda till mötesplatsen, för att söka afstyra striden. Men eftertanken återhöll honom; någonting sade honom, att det var onödigt. Med hvad rätt kunde han väl hoppas, att vår hjelte skulle underkasta sig en förödmjukelse, som skulle ådraga honom till och med hans vänners förakt, att han skulle fördraga verldens åtlöje, att han skulle vilja gå in på att utestängas från denna sällskapskrets, hvars tröskel hans fot ännu knappast öfverskridit? Oaktadt allt hvad han läst, var baroneten dock endast till hälften filosof. Förnuftet utvisade honom sanningen, men han egde ej tillräckligt moraliskt mod att följa det. Han egdännu qvar sin kasts fördomar och insåg att, om hans skyddsling vägrade slåss, skulle också för alltid en barrier resas emellan honom och Ellen. Men striden var häftig. — Man mördar honom! skrek Ellen och sprang hastigt upp från stolen, i det hon slog sina armar kring baronetens hals. Onkel! onkel!