Göteborgsposten – 13 februari 1860, sida 2

Göteborg, d. 13 Februari 1860. Kölden, som i förrgår på morgonen var enda:t 3 grader stark, har sedan dess stadigt ökat sig, så att termometern i Lördags om aftonen stod 15 grader uuder fryspunkten och i går på morgonen 20. Denna kyla har så starkt isbelagt Göta-elf, att man godan i förrgår kunnat promenera öfver till Hisingen. Om kölden ej varit särdeles välkommen för den fattigare klassen, har den dock varit det dess mera för dem, hvilka för sommaren behöfva forse sig med is. Då sådan i fjol måst hemtas hit dels från Norge dels pr jernväg från sjöarne uppe i Westergötland, finnes nu deremot rik tillgång på platsen, och man är som bäst sysselsatt med att förse sig med sitt behof deraf. Genmäle. Utan att fästa sig vid de enskildta tvistor, som ega rum mellan mag. Hedlund och lektor Blomstrand, anser redaktionen af Göteborgs-Posten sig tvingad, att genmäla sin kollegas, Handelstidningens, utfall mot densamma, rörande hr Blomstrands deltagande uti denna tidnings redaktion. Att Hand. Tidn. gerna vill haka gig fast vid en person, såsom redaktör för vår tidning, har alltid låtit sig förmärka; men må det vara oss dervid tillåtet, att anse det en tidning ej bör representeras utaf en person, utan fastatt mera af en 2dd4. Det har aldrig utgjort och kommer aldrig att utgöra vår tidnings syftemål, låta personen tala. När vi kommit i tillfälle att yttra oss om allmänna saker, har det alltid skett under den flagga, som vi alltifrån vår tidnings början ansett vara den rätta: det frisinnade framäåtskridandets. Det ligger i sakens natur, att vi ännu ej, såsom vida yngre än H.-T., kunnat hafva vårt program genomfordt; men vi fråga, om H.-T. kan säga, det vi I något enda fall yttrat oss emot denna för oss fastställda grundsats. Att olika åsigter gjort sig gillande i afseende på de ekonomiska frågorna, måste alltid af H.-T., ifall den dömer opartiskt, endast med afseende fästadt vid sak, respekteras. Den ena åsigten bör ega sitt beråttigande såväl som den andra; tiden, och ej det pompösa uppträdandet, kommer att utvisa hvem som har rätt. I f.ågan om Sverges förhållande till Norge bekånna vi osa i flera afseenden till en annan åsigt, än den som i H. T. gjort sig gällande, utan att derföre handla, såsom H. T. lika illviligt som absurdt påstått, efter förhållningsordre. Åfven detta måste alltså H. T. respektera, och om den i denna, liksom i åtskilliga andra frågor, icke uppträdt emot oss, har det då skett af sympati för vår uppfattning, eller emedan H. T. icke trott sig kunna i författaren spåra dess käraste antagonist, lektor Blomstrand? Vi tro för öfrigt att H. T. handlade rät tast uti, att icke Ivesna till eller åtminstone