Göteborgsposten – 13 februari 1860, sida 1

Ju mera han grubblade häröfver, desto mera inpreglades denna tanke i hans själ. Den blef nästan till öfvertygelse. — Martin! Martin! ropade Walter åt stallknekten, som fortfor att obarmhertigt afklippa alla små buskar, han kunde komma åt. Den gamle stannade och förde handen till mössan. Den, som tilltalade honom, var en Mowbray och hans vrede kunde ej komma honom att glömma det; ty han hade med alla sina egenheter tjenat familjen af tillgifvenhet, ej af vinst. — Har ni gjort någon upptäckt ? sade Walter, då de uppnått honom. — Hum! muttrade Martin. —Det är klart att khanen kände er. — Huru vet ni det? Derföre att han kal. lade mig dumhufvud kanske? Och Martin började härvid hvissla, som om minnet af denna hedervärda titel förefallit honom högst oangenämt. — Nej, genmälte sir Walter Mowbray och log åt hans häftighet; men jag märkte det på hans förvirring, när ni hänsyftade på vissa saker, som tilldragit sig emellan er. Jag vet dessutom, att ni är en af dessa försigtiga menniskor, som tänka två gånger, innan de tala. — Och det är just det, som jag nu skall göra, herre, sade gubben med ett qväfdt skratt.