Göteborgsposten – 13 februari 1860, sida 1

GÖTEBORG, D. F, BO a embetet icke bibehålles, så ämnar hela den svenska ministeren uppsäga sin tjenst. I detta dilemma ämnar man i dagarne sammankalla ett plenum plenorum och der helt öppet och förtroendefullt fråga: hvad är att göra? Skandinavismen, vare vig den är tre-, tvåeller enfaldig, har dock icke nu så mycket intresse som den så underhållande Waxholmsprocessen. Sjelfva gittomannarätten kommer icke så mycket på läppen som den tiffige räådmanren, den beskedlige justitiarien, det besvärade landshöfdinge-embetet och det så stränga och dock liberala borgareståndet. Man har roligt häråt. Kapten Puff är allra roligast, och jag tror icke att sjelfva persona qvestionis är orolig heller. Men nu — ge vi politiken katten. Låtom oss berätta historier! Det var häromdagen ett kalas, en fest för någon eller någonting. Der höllos öftliga tal och det första naturligtvis för kungen, som är sjuk. Talaren menade vil och förmodligen annorlunda än han uttryckte sig, ty det föll sig särdeles pikant, när han sade: vi som alla äro delaktige i Hans Maj:ts sjukdom — -— (i st. ft. deltagande för —). Södling, känner ni den herrn? Han har varit 1 Brasilien och kommit underfund med att dess innevånare härstamma från Norge, emedan folkmelodier, hornlåtar och tutingar äro ungefär lika på begge ställena, och på köpet har han uppfunnit en splitter ny metod att lära folk spela klaver eller fortepiano. Mannen är entusiast för sin sak, har fått betyg om sin metods förträfflighet af sjelfvaste Thalberg, har härstädes redan hållit ett par offentliga föreläsningar, men vill vinna alltmera gehör. Sedan afundsmän bland stadens större musici icke felats honom, har han dock vunnit nåden att få tillegna sitt snart utkommande arbete, deri hemligheten blifver uppenbar, åt Prins Oscar, som är en beskyddare icke blott för den svenska flottans minnen och Spaniens hjeltedikter, utan också för musiken. Det lär bli någonting å la ångkraft, som lär oss alla att i en handvändning kunna traktera ett piano, ett besynnerligt sätt som på en gång sätter lif i våra fingrar och för alltid afskaffar dessa gamla och törargliga hackningar med Diabellis fingeretuder. Blanche, riksdagsmannen och redaktören af Illustrerad Tidning, (som fått än mer prenumeranter i år — för hans skull, icke för sin skull), hade i Lördags en finare reunion för sina kamrater med flera andra ståndspersoner samt ett urval af allt hvad hufvudstaden eger utmärkt och snillrikt, som man här brukar säga om våra artister och litteratörer. Denna glada och förtroliga fest var arrangerad i f. d. Odeonteaterns lokal, som nu för första gången fick glädja sig åt fullt hus. På Operakällaren, detta trefligaste ställe staden, som också är en samlingsplats för det snillrika och utmärkta, sammanträffade häromdagen bland andra Herman Bjursten