Göteborgsposten – 11 februari 1860, sida 1

utstyrseln: köttfärgade trikåer på ben, armar och öfverlif, bottforer, luden mössa, och en tjock ylleduk om halsen! Äfven för dessa kringvandrande artister höjas anspråken. Ilvem lyssnar numera till ett tarffligt positiv om ej sång bestås dertill, eller en krobat, eqvilibrist eller en dresserad markatta ör sina hokus-pokus efter musikens takt. Anspråken växa på samma gång som silfvermyntet göres mindre. Men att det lättjefulla yrket ändock måste vara lönande eller angenämt, ser man tydligt deraf, att äfven svenskar börjat täfla i branchen med de musikaliska tyskarne och italienare. Kan du icke på bättre sätt bruka dina armar för fosterlandet, lätting — der har du din slant, tig och gå. Med det goda föret tyckas äfven nöjena börja krya upp sig. I Lördags barnafest af Höökenberg, i Söndags spektakel, i Måndags natt månförmörkelse, i Tisdags spektakel, i Onsdags musiksoir6e, i Thorsdags spektakel, i går Amaranth, i dag ånyo bal af Höökenberg, i morgon spektakel — det der klingar något. Det klingande föret tyckes vara nöjenas naturliga förelöpare och förespråkare. Månförmörkelsen — ja, den skulle jag väl tala litet om, det var klart, d. v. s. det var mörkt. — Men hvad nu, mannskripthemtaren påstår, ryckande mig i nattrocken, att icke en rad mer går in -— det var månljust! Då går jag ut. Farväl till härnäst. Qvidam.