Göteborgsposten – 11 februari 1860, sida 1

digt det varit, att af dig begära 65 å 75 ör för en liten bit stekt kött, då lispundet kosta 3 rdr? Lefve Blomqvist, lefve vår nye Garibaldi friskarcanföraren på källarmästarnes feta område! Skarorna skola glesna omkring dem, deras sedlar skola ej mer med samma begärlighet mottagas sedan de blifvit rättlösa matsedlar, å hvilka till slut blott skall finnas en enda inlagd anrättning. Hädanefter då man bedt några vänner till sig, behöfver man ej ängsligt vid hvarje glas eller efter hvarje robbert se på klockan, på det man ej må bli utestängd från restaurationernas egyptiska köttgrytor; ty under det man i ett hörn af rummet ordnar en gask på sex, så stekes i ett annat utan minsta os och utan att begagna eldstad kotletter till sällskapet. Det duger — för 14 öre. Lefve vår uppfinningsrika tid! Men hvad nu, hvem har reqvirerat musik till min toast? Ah, det är åter en af dessa välsignade kringvandrande konstnärer, som ännu i skymningen plågar mig med sina ljufva toner. Der står den stackarn och vefvar sitt positiv med ena handen och blåser på den andra, af kölden rödsvullna. Men fryser man vid åsynen af honom, hvad skall man då ej göra, när man kastår ögat på hans kamrat, klädd i trikåer under det djup snö ligger på marken och kölden rimmar skägget. Om ej hans elände gjorde en ondt, skulle man falla i ett gapskratt för den bizarra