Göteborgsposten – 11 februari 1860, sida 1

na mur, som sträcker sig öfver tjugo mi längs stranden och undandöljer staden, ärq egnade att ivgilva främlingen ett högt begrep, om Japans civilisation och konst. Jeddo ä1 icke liksom Peking omgifvet af murar. Hä slås inga präktiga portar upp, här visa sig inga imposanta nio våningars torn, här erinr: inga bastioner och bröstvärn med kanonei skymtande fram ur skottgInggarne eller plante. rade ofvanpå, främlingen, när han nalkas sta. den, att dessa lyckliga invånare någonsin förståt krigskonsten eller att de lefva i en verld de den är bekant. När han gått upp för trappar och står på gatan och låter blicken irra om krivg i alla riktningar, erfar han först er känsla af bedragen väntan. Husen äro neml icke så stora och vackra som han föreställ sig dem. Den andra känsla han erfar är en af verklig förvirring, då han ser öfverallt höga trän och lundar samt ett tätt buskage, under det att här och der resa sig kullar af ovanlig storlek och höjd, beklädda med en mossa af yppig vegetation — kullar fullt så landt liga och vilda som dem man ser vid småstiäderna i Nya England, och hvilka menniskofötter aldrig tyckas ha trampat eller menniskohänder någonsin ha vidrört — jag var midt i en stad, större än London både till omkrets och folkmängd och likväl tyckte jag mig vara i en skog. — Denna känsla erfor man genast och hvart man än går och hur länge man går, så blir den endast allt starkare och — åtminstone gick det så med mig — angenämare. Det är en lag eller en plägsed, hvilket betyder detsamma i Japan, att hvar och en skall lemna på sina egor lika många trän, som han fann der, och att om han hugger ned ett, skall han plantera ett annat i stället. Sålunda har Jeddo blifvit en skogsstad. Några lundar, som betäckte hela acres, voro i ett fullkomligt naturtillstånd, under det att på andra ställen, huru tätt än träden voro planterade och huru mörk än den skugga var, som de kastade, man såg bland dem täcka hus och vackra trädgårdar och de utsöktaste buskar, hvilkas grenar voro klippta i de mest jantastiska former. Afståndet emellan landningsstället eller den främsta gatan och M. Harris, den amerikanske ministerns hus, dit vi skulle bege 083, säges vara två och en half mil. Komnodor Tatnall och hans flagglöjtnant togo en norimon, ett slags bärstol, liknande en låda med mattor och dynor på bottnen, och hängande på en stång, som hvilar på fyra eller vå mäns axlar, allt etter omständigheterna. sjelf. beslöt jag mig för att gå och se hurn regnet strömmade ned. Efter att hatva kryssat genom många gator, som alla skuro hvarndra i räta vinklar, och vandrat midt igenom undar, samt tittat in i de bodar som garnea gatorna och äro fulla af den japanska constens kuriositeter, och knuffats med folkwoparne, men dock alltid kommit framåt, uppnådde vi spetsen af en hög backe, hvarifrån gat genast föll på det kejserliga slottet och vå Daimios eller furstarnes väldiga och stor