Göteborgsposten – 10 februari 1860, sida 2

Der bodde Balder äfven i sagans fordna dar: Jag minnes väl de afundsvärda stunder, Då tro och hopp och kärlek och allt hvad skönt som var Sin boning hade slagit upp derunder; Men sen har kärlek svalnat för mö och fosterland, Och Sverges starka söner med jernet uti hand Förhärja dina mångbesjungna lunder. Ja, allt skall blifva glitter sen stål ej höfves mer Och inga bråtar finns i dina skogar. Du fienden ej känner, som guld han mot dig ler, Men röfvar kornet bort från dina logar. Och ved till torftig brasa och tak åt barnen små Skall saknas snart för mången — o, må du mig förstå — Måhända en gång trä till dina plogar. Du har så många fjellar, som säd ej växer på, Och röda moar, kala vida hedar. Låt dina gossar börja att skogsfrö på dem så, Som män de skola finna tak och redar. Då glad skall jungfrun flytta till älskad nord i en: Hon trifs så väl deruppe bland Sverges stolte män Om blott man dina gröna salar fredar. Justus B.