Göteborgsposten – 10 februari 1860, sida 2

dennes hjerta klappade häftigt, ej af glädje öfver att nästan genom ett underverk ha undgått döden, utan af medlidande för sin fallne rival. Tror ni, att såret är dödligt? frågade kapten Elton generalen, som med kännaremin undersökte den fallnes kropp. Den gamle soldaten ryckte på axlarne. Henry Ashton närmade sig gruppen. I hans bleka anletsdrag lästes tydligare sorg än glädje. Han nedtrycktes af tanken på att en af hans likar fallit för hans hand, att han skickat honom ned i grafven, då han ännu befann sig i blom man af sin ålder. Han önskade begärligt att få hviska honom några ord om tillgift och trycka dens hand, som gjort anslag mot hans lif. — Är han farligt sårad? frågade han, kan jag vara honom till någon hjelp! Generalen och kaptenen syntes stötta öfver denna fråga. Det stred emot alla ctikettens reglor, att den fallne emottog hjelp af sin lyckligare antagonist. — Gå! utropade Khanen och betraktade honom med vildt raseri; ty den i hans själ uppvaknade ångern var i detta ögonblick förqväfd genom? den fara, om hotade den på hans knä hvilande Miran. Ni har utgjutit Indiens ädlaste blod, och jag medgifver att att det är jag, som hjelpt er. i -Ni?