Göteborgsposten – 7 februari 1860, sida 1

RR RR RRRRRNRRRAIERRNARNERRNRRREERERELRERESEgg VARA er farfars skull, utan derföre att ni med öfver läggning förolämpat en ung man, som med rätt: är mig kär, och derföre att ni kränkt artigheten: lagar, hvilka utgöra sällskapslifvets skyddsvärn Er bestraffning har varit lika rättvis som sträng Miran sökte ej ens att svara. Efter att ha kastat en blick på den afsvim made Ellen lik den som Lucifer säkert riktad mot paradiset, när han utstöttes derifrån tfll straf för sin upproriskhet, rusade Miran med hufvuc och hjerta i brand in i allen, som förde til grindstugan, der betjenterna väntade med hä starne. Den stackars unga Ellen, som ännu låg . vanmakt, bars på sin kusins och älskares armar till Carrow, der hon anförtroddes åt ayahns och mistress Jarmys vård. Miran-Hafaz var icke väl utom parken, är han gaf sin otålige springare lösa tyglar ochgalopperade framåt, hvart slumpen förde. Blodet kokade i hans ådror; han hade blifvit sårad på det ömtåligaste stället, förödmjukad af den som han hatade, och det till i den qvinnas närvaro som han älskade. Tanken på Henrys triumferande blick och sina kamraters högdragna leende retade honom ända till raseri. — Vi få se, mumlade han mellan de hårdt hopbitna tänderna; om han är lika tapper i handling som i ord! ... Han skall dö! Blygselns