Göteborgsposten – 6 februari 1860, sida 1

stället med en annan känsla, som var ej mindre bitter och sårande för hans stolthet. Den unge mannen emottogs nemligen af Ellens onkel med en hjertlighet, som gränsade till faderlig ömhet. Han fattade förtroligt hans arm ochpresenterade honom för gästerna, utom sin bror och Miran, hvilkas bekantskap han redan gjort. Öfversten belsade temligen kallt på honom; Hinduern låtsade sig ej bli honom varse. — Icke ännu! tänkte vår hjelte inom sig. Han vill nedsätta mig i Ellens ögon. Det är också i hennes närvaro, som jag skall förödmjuka honom. . Sällskapet gick nu in i allen, som förde till sjön och de blefvo snart på något afstånd varse de båda kusinerna, åtföljda af Dick Martin, Såfort Ellen och Walter kännt igen sin onket och hans gäster, redo de genast emot dem. Henry och Miran skyndade fram på samma gång, för att hjelpa Ellen af hästen. Hinduern ville ovilkorligen ha någon fördel öfver sin rival och fattade derföre hästen i tygeln. Djuret stegrade sig; let var ej vandt vid ett så hårdhändt sätt. Vår hjelte begagnade sig af den förvirring, som följde härpå, och skyndade fram till hästen samt mottog Ellen i sina armar, då den raska lickan hoppade ur sadeln. Allt detta försiggick nycket hastigt, och Ellen helsade på öfverste Mowbray, som föreställda sina vänner, för henne,