Göteborgsposten – 6 februari 1860, sida 1

Hedberg och , Studenterne göra uppseende och det är ett mode att se dem. , Oxhandlaren gör också goda affärer och de snålla aktörerna på söder utgöra ett samtalsämne öfverallt. Hedberg har nu tillkännagifvit sig som författare till ,,Kung Märtha, ett historiskt skådespel, som gifves på mindre teatern och hvilket än den ene och än den andre beskyldes för att hafva gjort. Det är ett ganska godt stycke och omsorgen vid dess författande förtjenar kanske ett annat namn än Märthas bekymmer. Den mindre teatern emellertid — se det är en teater. Dess salong är den allra vackraste, logeraderna och avatscenerna äro prydda med en smak och elegans, som dekoratören Ahlborn nog utvecklat i Göteborg också. HRidån från Berlin är så illusoriskt lik ett sammetsdraperi med guldbord att man är färdig vilja ta på den för att öfvertyga sig om bedrägeriet. Och titta i taket på de vackra och luftiga muserna, som Blackstadius skapat med en verkligen klassisk pensel. Och se åt scenen, det är lust och glädje att betrakta det goda spelet och med hvilket intresse och med hvilken liflighet alla utföra sina roller från direktören sjelf, som är bäst, ända till den näpna subretten. Ah, här har man roligt för pengar och man vill gerna påstå att mindre teatern är den största. ,,Abbeen på äfventyr och ,Den svaga sidan t. ex. vilja alla se och se om igen. Detta senare lilla roliga stycke är den enda svaga sida som mindre teatern eger. Det vore godt om den kungliga hade en dylik. Alla menniskor reflektera vid denna tid. Hvart man kommer hör man denna anmärkning: God dag, jaha; det är märkvärdigt hvad dagarne tilltagit. Och densamma anmärkningen göres hvartenda år efter nyåret. Det gläder oss att få njuta en längre dager, och derföre påminna vi väl hvarandra ständigt derom. Mörkrets makt är i aftagande, det är tillbörligt att vi fröjda oss åt ljusets seger, huru liten den ännu är. Wi gå nu och kanske längta redan efter våren, men under tiden roa vi oss så godt det är möjligt. Ett slädparti körde åstad härom dagen, sammansatt af idel officerare och de utvaldaste damer från högsta societeten samt en enda ofrälse mamsell. Mindre sådana, nemligen slädpartier, göras alltjemt på det goda föret med Lidingölake till: mål. Kälkåkningen vid Carl XII:s torg är i jemn fart. Gossarne hurra så det genljuder långt bort när någon kälke är ostyrig och välter af sin unga börda, men detta hurrande är dock ingen skadeglädje. Kungen är ej bra, men han är bättre. Mer vet jag icke. Helsan och kärleken, adjö! B. P.