Göteborgsposten – 6 februari 1860, sida 1

innan Miran ännu återkommit från sin förvåning. — Ni borde vara mera uppmärksam på er, när ni går fram till en häst min herre! utropade Begumens son vredgad. Er oskicklighet kunde lätt förorsakat miss de Vere någon olycka. — Säg snarare att det är er egen häftighet, min herrc! genmälte Henry Ashton med utmanande kallblodighet. Hvarföre fattade ni så oförsigtigt tag i tygeln? Allt det der kan vara mycket bra i Indien, der hästar och menniskor äro annorlunda uppfostrade. En stunds tystnad inträffade. Den arma Ellen sökte lugna dem, darrande vid tanken på en tvist mellan tvenne sådana brushufvuden. Hon räckte Miran sin hand och försäkrade honom, att bon ej lupit någon fara, samt bad honom icke mera tänka på denna småsak. — Det är en vettlös slyngel! hviskade Walter Mowbray, i det han tryckte vår hjeltes hand, till sin fars stora misshag men sir Williams belåtenhet. Jag börjar tro att han vill söka tvist med er. — Må han komma! genmälte Henry; jag ir på min vakt! Baroneten märkte på de blixtar, som ljunsade ur de båda rivalernas ögon, att ett utbrott snart skulle inträffa, om han ej ginge emellan. :