Göteborgsposten – 3 februari 1860, sida 1

I ningen, tyckte ban sig flere gånger höra något prassla bakom sig. Han tillochmed staunade och ropade, men ingen svarade. — Bah! mumlade han; hvilken dumhet fantasien kan inbilla oss! Han hade just kommit till det ställe, der vägen grenar sig åt farmen och prestgården, då en person, som suttit nedkrupen vid foten af vägvisaren, hastigt reste sig upp. Henry var genast på sin vakt. — Herre Gud, Henry, känner ni icke igen mig? Det var Joe Beans, vår hjeltes förtrogne. — Joe! utropade han; hvad för dis hit? — Jag var icke riktigt lugn till sinnes. Jag måste träffa dig, Henry; derföre gick jag hit, för att vänta på dig, sedan jag satt hästarne in i stallet. Jag visste nog, att jag skulle finna dig på det gamla stället, der vi om vintern lågo och lurade på kanirer. Ett trefligt nöje, icke sannt? — Men hvarföre var du icke lugn till sinnes, såsom du säger? frågade Henry. Han hade för längesedan funnit, att Joe ej var så enfaldig som man allmänt trodde. — Kom hit, Henry, så skall jag säga dig det! Joe gick en stund tyst förut på en smal gångstig, som förde ut på ängarne. De kommo slutligen fram till en koja, som beboddes af en kaninvaktare, och allmänt kallades Reträtten. — Se der! sade Joe med ett belåtet grin; de iro allesammans derinne. Jag bar spionerat ut dem !