Göteborgsposten – 2 februari 1860, sida 1

— Se här är ett som också nyss blifvit upphjelpt, sade Walter Mowbray. De båda andra närmade sig och läste namnet Richard Musgrove. — Richard Musgrove, sade Ellens älskare; jag har bestämdt törut hört detta namn. Å — Det är nog troligt, sade den gamle; Musgrove var namnet på en enka, som med sin son Richard bodde på er onkels farm många år förrän ni kom till verlden. — Och den der fremlingen? — Det kan ej vara Richard Musgrove, dertill minnes jag denne alltför väl. Han var en lång och vacker ung man med blå ögon och ljust hår. Det är nära trettio år sedan han lemnade Carrow, för att söka sin lycka i fremmande land. — Har han aldrig varit här sedan? frågade Henry. — Aldrig. Hans mor dog kort efter hans afresa och begrafdes midtemot södra porten. Öfvertygade om att Richard Musgrove och den hemlighetsfulle fremlingen voro tvenne olika personer, stego de utför trappan och vände tillbaka till koret, der Dick Martin visade Walter Mowbray hans förfäders grafvar och monumenter. — Det var en god och dugtig slägt, sade han; det vore synd, om hon skulle dö ut! Middagstimman var just inne, då de båda unga männen kommo fram till Carrow-kloster.