Göteborgsposten – 1 februari 1860, sida 2

a — Hvem är denne Miran-Hafaz? frågade Henry Walter, medau de tillsammans vandrade utför alleen. — Han är son till en Bigum, eller indisk prinsessa, som glömt sin kasts fördomar ända derhän, att hon gift sig med en engelsk officer. — Hvad hette denne officer? — Jag har aldrig hört hans namn. — Denne Miran har ett högst eget sätt. — Ja, verkligen. Han är frikostig ända till slöseri; han tycker om sällskapslifvet, men behandlar alla, med hvilka han der sammanträffar, såsom sina underordnade. Jag har aldrig funnit det hvad mig beträffar; men jag har hört honom i sina samtal med andra taga en ton, som gifvit mig en högst dålig tanka om hans karakter. De andra som han härmed åsyftade voro hans far och Henry; men vördnaden och finkänsligheten af höllo bonom från att tydligare förklara sig. — Han är den bäste skytt jag känner; jag ha sett honom trenne gånger å rad träffa en tärning på tjugo steg. — Kanske han skryter öfver sin skicklighet, sa de Henry Ashton med en viss bitterhet i rösten. — Det är möjligt; jag skulle tillochmed vilja tr det, ty det låg något dimanande i hans sätt, då hai gaf oss prof på sin skicklighet. Under vägen till kyrkan stadgades å båda sido än ytterligare det gynnsamma intryck, som dessa un ige män gjort på hvarandra. Walter Mowbray talad