Göteborgsposten – 1 februari 1860, sida 1

— Ni måste lemna min nevö qvar has mig, sade baroneten till sin bror, på det vi må lära känna hvarandra bättre. Walters ansigte strålade af glädje, då han emottog denna inbjudning, i hvilken Miran skulle velat blifva inbegripen, om det ock kostat honom allt hvad han egde; men sir William inskränkte sig blott till att säga, det han hoppades få återse honom ännu en gång före hans afresa. — Jag reser icke så snart, genmälte den unge mannen och kastade på Ellen en sorgsen blick ; detta land har alltför mycket tilldragande för mig. Då Miran och öfversten lemnade Carrow, mötte de ayahn, som väntade Miran i allen. Med denna halfvilda hängifvenhet, som var så egen för hennes karakter, grep hon hans hand och öfverhöljde den med sina kyssar. — Zara, sade han på indiska, mitt hjerta är krossadt. — Nej, nej, inföll hans amma; en orm har bitit det, men såret skail läkas. Var kall som skuggan af en graf, men fast och hård som marmorn, hvarat den är byggd. Vaksamma ögon skola spionera på er, och trolösa öron skola begärligt lyssna till alla edra ord. Men kllen skall dock återvända med er till Indien, och jag skall få tillsluta mina ögon i kretsen af mina barubarn! Hvar är khanen? — Han ville ej följa med upp till klostret; jag lemnade honom qvar i byn.