Göteborgsposten – 1 februari 1860, sida 1

kan hans ord haft på hans nevö, och ett välvillig leende sväfvade öfver hans mun. Walter tryckt hjertligt Henrys hand. — Godt, sade han till sig sjelf; jag måste när mare lära känna denne unge man. Sällskapet begaf sig straxt derpå till biblioteket, der Miran förgäfves sökte erhålla ett enskildt samtal med Ellen. Den unga flickan undvek honom liksom af instinkt. — Jag ser nu, att ni glömt mig, sade han sakta. — Glömt! upprepade Ellen tillräckligt högt, för att kunna -höras öfver hela rummet; buru kan ni säga något sådant? Vi ha tillbringat alltför många lyckliga ögonblick tillsammans hos mina älskade föräldrar i Indien! Det är mig omöjligt, att någonsin glömma dem, som de hafva älskat och som varit goda emot mig! — Och Zara? sade den unge mannen. — Hon är här; hon skall bli förtjust af att få se er! Henry var under detta samtal verkligen olycklig. Han skulle velat vara ensam med Ellen, för att af hennes egen mun få höra försäkringen om, att Miran ej var för henne annat än en vän, en bror. En sten riktigt lyftades från hans hjerta, då öfversten och hans följeslagare ändtligen reste sig, för att taga afsked.