Göteborgsposten – 30 januari 1860, sida 2

ömheten hos en far, som emottager den darrande och blyga bekännelsen om hans barns första kärlek. — Ellen! sade han, då den unga flickan slog sina armar kring hans hals och dolde sitt rodnande anlete mot hans skuldra, Ellen, ni älskar denne unge man ? Ett ja, svagt som en lätt vestanflägt, var hennes svar. — Det finnes tvenne adelskap, fortfor enslingen, bördens och förtjenstens. Jag aktar och värderar dem båda; men på samma sätt som Guds verk öfverträffa menniskors, likaså anser jag hjertats och själens egenskaper, de ädla ingifvelserna, det sublima hoppet, hedern, kärleken till rätt och sanning, stå öfver hvad namnet och börden af en slump gifvit oss. Henry eger dessa egenskaper, och jag har med ett vilkor lofvat honom er hand. — Min älskade, min gode onkel! — Min ädle välgörare! — Till detta vilkor bör jag äfven lägga ett annat. Det första har blifvit utverkat af en förolämpad fars svaga hjerta, af hans sorg och hans förhoppningar; det var ovärdigt både Henry och mig. Det jag nu tänker föreslå er, tillade sir William med ett sorgset leende, gör eder lycka ej beroende af blott en slump. Visa er Ellen värdig genom ert uppförande i verlden, inträd på en nyttig och hedrande bana. :