Göteborgsposten – 30 januari 1860, sida 2

Derpå beskref Henry ord för ord alla omständigheterna vid mötet. När hin slutat, sade Ellen sakta: — Men om ni icke skulle återfinna den förlorade sonen? — Icke återfinna honom! ah! om han ock vore dold i jordens innersta djup, måste jag ju likväl återfinna honom, då jag har en dylik stjerna, som ledsagar mig. Vid himlen, Ellen, den glädje, som jag en gång skall få röna af att få återlemna honom åt sin ädle far, kan endast jemföras med den jag känner vid tanken på att en dag få kalla eder min! Under mer än en timmas tid irrade de båda älskande på stranden af sjön, hvars sorlande vågor tycktes dem upprepa de himmelska melodier, som fyllde deras hjertan. Säkerligen skola åratal förrinna, innan deras kärleksdröm kan förverkligas; men de låta ej oroa sig deraf. Lika tvenne resande, som se solen förgylla tornen och spirorna till den aflägse stad, mot hvilken de rikta sina steg, tänka de ej på de brådjup, som skilja dem åt, eller på de många stötestenar som öfversålla deras väg. När de kommo fram till Carrow, underrättade mistress Jarmy dem, att sir: William väntade dem i biblioteket. De funno honom der midtibland sina böcker, med ansigtet ännu blekt efter gårdagens djupa själsrörelser. Han mottog Ilenry Ashton välvilligt men dock allvarligt; han bevisade Ellen hela