Göteborgsposten – 28 januari 1860, sida 2

pMomssess——A——LX tt ———————— --o0—3 — Sir William, sade den unge mannen, jag kommer, att enligt all sannolikhet för alltid säga er tar väl. — Huru? ... Har ni då beslutat att lemna England? — Icke England, men mitt hem. — Den gamle enslingen teg. Det låg i Henrys ton något, som sade honom, att den unge mannen ej utan en stor kraftansträngning öfver sig sjelf förmått fatta detta beslut, och han sökte förgäfves att gissa orsaken dertill. Ända ifrån det första sammanträffande hade han fattat lifligt intresse för dens framgång och lycka, som så modigt räddat hans nieces lif, han hade så småningom fattat behag för Henrys sällskap och vant sig vid att bidraga till hans själs vidare utbildning. Det kan derföre icke förvå na oss, att tanken på en skiljsmessa föreföll honom smärtsam. — Vill ni tillåta mig fråga er om orsaken til denna afresa? Jag är olycklig här! Sedan jag lärt känna er och miss de Vere, är jag ej längre belåten med min lå ga samhällsställning. : — Ni är ärelysten! sade baroneten leende. — Döm mig icke så illa! De qval jag lider härflyta från en vida ädlare passion, från kärleken! Fjellen föllo från sir Williams ögon, och har insåg nu genast, huru myeken del han sjelf hade de båda varelsernas närmande, som voro så skapad