Göteborgsposten – 28 januari 1860, sida 2

randZi hand med fosterlandskärleken, blifvit väckta, i stället för att under närvarande örhållanden beväringsynglingen i händelse af krig sannolikt skulle betrakta sig såsom ett blott redskap i vederbörandes händer eller — rent ut sagdt, såsom kanonmat. Genom förslaget om rättighet för halfva antalet af de beväringsskyldige att genom etthundra rdr rmt friköpa sig från pligten att deltaga i vapenöfningarne, tyckes regerimgen i främsta rummet ha afsett att tillfredsställa det fjerde ståndet, mot hvars önskningar och närmaste intressen det vid förra riksdagen fattade beslutet om den tvååriga vapenöfningen stod i så öppen strid. Detta försök tyckes emellertid icke ha lyckats, att döma af det, minst sagdt, oblida sätt, hvarpå den nådiga propositionen före remissen behandlades i de rättframma dannemännens plenum. Härpå är också ej så mycket att undra. För den summa, hvarigenom befrielse från deltagandet i vapenöfningarne skulle erhållas, kan nu beväringsskyldig lega karl i sitt ställe. Vinsten blefve således ingen för de beväringsskyldige, helst då dem alltid ålåge att i krigstid inställa sig på vederbörlig kallelse i falt — hvilket nu tillkommer legokar!en mot viss förut bestämd afgift — eller ock att då ställa annan karl i sitt ställe, hvilket naturligtvis vore förbundet med stora svårigheter och kostnader. Att ettstörre antal beväringsskyldige af den jordbrukande klassen än hittills skulle, om förslaget upphöjdes till lag, söka befrielse från vapenöfningarne, är välicke att förmoda, då så vidt man vet, antalet af till sådan legotjenst villige och duglige karlar hittills motsvarat efterfrågan. För öfrigt är den klass för hvilket beväringsskyldigheten utgör den tyngsta bördan, neml. den mindre bemedlade och, tyvärr talrikaste delen af allmogen, ur stånd att erlägga den föreslagna befrielsesumman. Det tyckes derföre såsom skulle regeringen ha uppgjordt räkningen utan värden, då den beräknat att hälften af de beväringsskyldige skulle friköpa sig, och det ser ut som om den för den föreslagna elitkorpsens aflöning beräknade beväringsfonden icke skulle komma att motsvara de höga förväntningarne. Men äfven om dessa vore alldeles riktiga — om hälften af den svenska beväringsungdomen hade råd att erlägga den äskade afgiften, så innehåller dock det kungliga förslaget, ur en annan synpunkt sedt, mycket som år egnadt att väcka stora betänkligheter hos hvar och en, som ej blundar för de faror, som förr eller senare torde komma att hota vår nationella ejelfständighet. Den lilla likhet, som hittills existerat mellan vårt beväringssystem och en verklig nationalbeväpning, blef ve derigenom nästan helt och hållet upphäfd då ena hälften af de beväringsskyldige endas i händelse af krig komme att deltaga inågor vapenöfning, och den andra såväl i följd a förut vidtagna förändringar i beväringsstadgar ne som af nu föreslagna, blefve att anse nä stan såsom verkliga soldater, liksom Frank rikes konskriberade, enär det komme att hel och hållet bero på den högste befälhafvarer när de skulle marschera i fält, antingen bil dande särskilta kompanier eller instuckna i de luckor af den indelta armeen, som bildats ge nom kriget. ledan under närvarande förhållanden ge den omständigheten att Sveriges manliga be folkning är så föga öfvadi allt hvad till krigs yrket hörer, anledning till de allvarsammast farhågor. Dessa skulle naturligtvis, stegras om hälften af densamma icke mera erhöll den ringaste militära undervisning. Den an dra hälften, som i följd af bristande tillgån gar nödsakades att underkasta sig den tvåå riga vapenöfningen, för att sedan i händels af krig utan vidare omständigheter beordra ut i fält, under det att deras jemnåriga lands män då först började att exercera, skulle ic Ike utan skäl kunna klaga öfver lagens orättvis