Göteborgsposten – 27 januari 1860, sida 1

nast sin svaghet och insnärjde sitt hjerta i ett har: nesk af stål. — Ni skall följa mig, sade han; ert inflytande måste komma mig till hjelp hos er bror, att det må motsäga min rivals framsteg hos er niece. — En rival! utropade Mowbray förvånad. Hva har då Ellen kunnat finna en älskare? Jag skulle icke tro, att man emottager någrå besök på Carrow — En ung man, en bonde, en tölp utan börd. som räddat hennes lif! mumlade Hinduen otåligt Öfverlemna honom åt mig! — Af allt mitt hjerta; han kommer då i goda händer. Men hvad heter då denne nye Cimon? — Henry Ashton, och han är brorson till en af sir William Mowbrays förpaktare. Öfversten blef likblek; sedan rodnade hans panna af vrede. — Hvad! utbrast han, min nidce, en dotter till general de Vere, skulle nedsänka sig ända derhän, att lyssna till en förpaktaresons kärlekseder? Omöjligt! Om min bror så kan glömma, hvad han är skyldig sitt namn och sin heder, så är det tid, att jag minnes det. Jag tillhör er med hufvud och hjerta; ni kan råda öfver mig. — Tror ni, att ni skulle kunna lyckas? Öfversten log nästan föraktligt åt denna fråga. Han hade hjelpkällor, hvilka Miran ej anade. — Bestämdt! svarade han.