Göteborgsposten – 27 januari 1860, sida 1

inbjudningen till general Bouchier. Hans egendon gränsar intill Carrow-kloster ? — Alldeles. — Hvarföre har ni ej genast låtit föreställa e för min bror? Er rang och er förmögenhet tillåta e begära hans pupills hand. Jag förmodar att ni kän ner min nictce. — Jag har varit hennes barndoms lekkamrat. — Och hon älskar er? — Hon älskade mig förr, svarade den unge man nen sorgset, eller åtminstone var den känsla, son hon hyste för mig, för kärleken hvad rosenknopper är för den fullt utspruckna rosen. De späda blom bladen började redan genombryta denna jungfru liga blygsamhetens omhölje; de skulle snart ha ut vecklat sig i all sin lysande skönhet. Men frånva ron har, lik en iskall vinterstorm, brutit kärleken: blomma, innan den ännu utvecklat sig. Den sorgsna ton, hvarmed dessa ord uttalades och hvilken var så olik Mirans kalla och högdragn: sätt, förvånade ötversten och bragte honom till efter tanka. Han såg i Hinaduens kärlek till hans nidct medel att återvinna de vapen, som han förlorat, och att möta den unge mannen på jemn mark. Ett lät leende drog, såsom skuggan af hans tankar, öfve: hans anletsdrag och försvann sedan lika snabbt sor det kommit. Men Miran hade märkt det; han afskakade ge