Göteborgsposten – 26 januari 1860, sida 1

ännu en gång upprepa min varning: akta er för Hen ry Ashton! Mirans vanligen Ingna drag uttryckte nu förvå. ning, blandad med vrede. — En hotelse! utropade han. — Nej, genmälte renegaten, men en förebråelse; ty när hjertat är säradt, talar tungan. Jag har tjenat er sedan ni var barn; jag har älskat er som min son! jag har hundradetals gånger blottställt mitt lif, för att kunna utföra edra minsta önskningar; jag har vakat öfver er, både då ni varit sjuk och frisk; och nu, derföre att min ålderdoms försigtiga råd ej öfverensstämma med er ungdoms häftiga otålighet — nu misstänker ni mig, mig! ... Förtroendet är inseglet på vänskapens band; misstanken bryter det. — Ni har rätt, sade den unge mannen och räck. te khanen sin hand, som denne vördnadsfullt tryckte: men om ni kunde läsa i min själ, så skulle ni beklaga och förlåta mig; hon sönderslites af svartsjuka och bedraget hopp. Ellen utgör min ungdoms dröm mitt lifs stjerna; när denna stjerna en gång slocknar, släckes också mitt lifs ljus. Om jag än icke följer er varning, så värderar jag dock den trohet, som dikterat densamma; men ni har aldrig älskat! Khanen log sorgset. — Eller, om ni har älskat, så har ålderdomen isat denna ljufva känsla i edra ådror; ert hjerta lysshar numera endast till förnuftets kalla och forsigti