Göteborgsposten – 26 januari 1860, sida 1

Huru man i den gamla och den ny: verlden bereder sig för den eviga freden Man kan icke utan ett visst vemod er inra sig de gyllne drömmar om en evig fred, hvaråt för halftannat decennium tillbaks icke blott svärmare och utopister, utan per soner med ganska giltiga anspråk på att fö anses för förståndiga, hejdlöst öfverlemnade sig, — så framt man nb. icke är en eröfringslysten monark eller en efter hastigt avancement fikande och med en tillräcklig dosis fysiskt mod utrustad officer, eller en krigskommissarie eller en leverantör eller en vapeneller krutfabrikanut, eller en uniformsskräddare eller en komiss-skomakare, eller man icke har något annat specielt ehuru icke här specifikabelt skäl att önska krig. Den nära nog allmänna fred, som hade under så många år herrskat i Europa, den öfverallt gjorda erfarenheten af densammas lyckliga inflytande på ländernas politiska, sociala och materiella utveckling, de filantropiska åsigternas spridande bland alla samhällsklasser — allt tycktes göra det sannolikt att krigspolitiken i det närmaste spelat ut sin roll. Nu hade man omsider, hette det, lärt sig inse det okristliga och barbariska i dessa tid efter annan återkommande blodiga strider mellan folken, i dessa officiella mordoch plundringståg ; och ett allmänt upplösande af de ståendb härarne och hänskjutandet af alla internationella tvister till skiljedomares afgörande skulle bli kristendomens och civilisationens skönaste triumfer i det nittonde århundradet. Så räsonnerade man i sitt hjertas menöshet, då krig, uppror och tvedrägt plötsigt utbröto i större delen af Europa. Man ann nu att man öfverskattat kristendomens och civilisationens framsteg, att många solwvarf, ja sannolikt sekler skulle förflyti, innan le sköna förhoppningarna om en allmän och vig fred skulle realiseras. Om man ej varit å böjde för att tro hvad man önskat, skulle nan ej ha förbisett de omständigheter, som örr eller senare måste föranleda den så län;e återhållna krigslågans utbrott. Man hade lå långt förnt kunnat inse att så länge några nonarker äro i besittning af så oinskränkt nakt att de kunna, när helst det behagar em, låta ända till hundratusentals krigare fversvämma grannländerna, och så länge törre och mindre folk sucka under dylika nvåldsherrskares tyranni och nationalitetoras rätt är trampad under fötterna, inga säkra arantier kunna finnas för en sådan fred. Alltsedan den tiden har krig följt på krig, ch man tyckes blott sluta fred för att berent SAO VA re KE RE ES