Göteborgsposten – 26 januari 1860, sida 1

VA HA ne ga ingifvelser, då återigen mitt är en vulkan, som rufvar på den inom honom slumrande elden. När tålamodet blir löjligt, när det sista stängslet brutits, då skall passionernas lava strömma fram och utbreda förödelse omkring sig. — Jag ser, sade den åldrige, djupt rörd af sin skyddslings sinnesoro, jag ser, att det är onödigt längre predika tålamod för er; men ni skall måhända åtminstone lyssna till klokhetens röst. Ni är ej längre i Indien, utan i ett land, hvarest det finnes en makt, som står öfver tronen, en makt, som ej låter besticka sig af guldet, som af ingenting kan brytas, derföre att den är utan passioner såsom en princip, kall och känslolös som döden. Denna makt är rättvisan, — Rättvisan! upprepade Miran med ett gäckande smålöje; hvar skall jag väl finna henne? I ert parlament, som det utplundrade Indien förgäfves bönfaller om hjelp, och der ett folks frihet säljas hvarje år för embeten och hedersbetygelser? Hafva väl edra trälar, som arbeta, så och skörda för sina otacksamma herrar, hafva väl de funnit rättvisa ? Rättvisan? Ni skämtar, khan! — Och likväl är den ringaste af deras lif, som ni kallar trälar, lika heligt inför lagen, som den mest lysande furstes. — Det är möjligt. Det är bien, som arbeta, och humlan känner arbetets värde.