Göteborgsposten – 24 januari 1860, sida 1

Den vexelverkan, hvari menniskor oc djur stå till växtverlden, har alltid blifvit fö ringa uppskattad. I långliga tider var vå planets yta betäckt med en jältelik, yppig vegetation. Den af det sjunkande hafvet ge nomdriänkta marken och den tunga, kolsyre rika luften befordrade växtligheten i de rik: skogarne, hvilka vida öfverskrida alla be: grepp hos den moderna skogsskötseln. Dock först efter en lång tiderymd syntes djuret så. som invånare på jorden. Urverldens gigantiska flora hade förberedt en lika gigantisk fauna. Funno växterna, hvilka nu bilda de ofantliga kollagren i jorden, ett rikt magasin för sin storartade utveckling och sitt stora förbrukande af ämnen i luft och jord, så erbjöd den yppiga växtverlden djuren ett rikt förråd af uppehållelsemedel. Nu, då växtoch djurriket stå jemte hvarandra, är förhållandet mellan den organiska skapelsens båda delar så innerligt, att hvarje störande, som drabbar den ena, snart äfven kännes af den andra. Den enas undergång kan förorsaka äfven den andras fullkomliga undergång. Oceanens millioner små infusionsdjur skulle straxt upphöra att lefva, om man ville beröfva hafvet tången, som utgör dessa mikroskopiska varelsers verkliga tummelplats; hvarje sjöpolyp måste då tvina bort, emedan han med sina långa -armar ej mera skulle kunna finna sin näring, de små infusionsdjuren. I detta ömsesidiga förhållande mellan hela det animaliska och vegetabiliska lifvet, hvars bild vi kunna se en miniature i hvarje aqvarium, träffas menniskan forst af växternas utbredning och derföre har den först nyligen uppmärksammade vetenskapen om växtklimatologien blifvit en af den moderna naturvetenskapens vigtigaste delar. Moleschott har rätt, när han kallar blomi mor, blad och frukter ljusets af lutt väfda barn. De frodas icke, om man beröfvar dem ljuset; och detta är lika oundgängligt för menniskorna. I naturens cirkelgång genomvandra ämnena hela vår jords organiska verld, dervid solen med sitt ljus spelar en regulators roll. Skogarne med sina täta löfmassor äro de mäktigaste representanterna för den vesetabiliska principen. De utbreda svalka öfver stora sträckor, i det de skydda marken för solens upphettande strålar, och underhålla en ständig afkylning genom vattnets utdunstning på den ofantliga ytan af deras oräkneliga blad. Men den afkylda luften förjätar det utdunstade vattnet till dimma och moln. Huru stark vattenutdunstningen är från rådens blad, kan man fmna af Hales berdåkning, att t. ex. en 70 ff. tung dvergbjörk unler tolf timmar på en dag i Augusti månad wfdunstade 18 24. vatten. Räknar man tusen stycken sådana träd på ett stycke jord af 10,000 qvadratfot, så utdunstas af desamma 2,160,000 2. på 120 växtdagar. Detta kan ätt förklaras genom den stora yta, alla blalen på ett träd förete. Men den varmare uften behåller icke sin fuktighet, utan öfver