Göteborgsposten – 23 januari 1860, sida 2

ståndsfördomen som gisslas. Förf:s afsigt är synbarligen, att visa, att ingen skilnad bör innas mellan furstesonen och borgareflickan, lå de båda ungas kärlek kastat sina fasciner löpgrafven, som legat emellan dem. Detär som vi finna att gammalt tema, ehuru här på stt nästan nytt sätt framstäldt. I fursten, hr Brandt, ha vi den raske eldige ynglingen, som dock ännu ej lärt sig att riktigt försigigt trampa på hofrummens slippriga golf eljer tala med hofmannens hala tunga. Han är rättfram och öppen, och hans Anna Lisa (m:ll Forssman) är hans allt, jemte lusten att resa och ett grannt regemente, dessa tvenne saker, hvilka vanligast falla ynglingen på läppen. Det oaktadt har han dock sett, huru man söker motarbeta hans kärlek, och huru man dertill använder allehanda medel, han upmanar derföre, vid sin afresä, sin Anna Lisa, att vara modig, morsk och rask, och ej lyssna till andras prat. Och Anna Lisa är det. Tredje akten, hvari hon fått ett bref från sin älskare, bär stämpeln af osökt naivitet, och utfördes med alla behöfliga nuancer i spelet af m:ll Forssman. Likaså i samma akt scenen emellan hofmarskalken Sahlberg (hr Pettersson) och Anna Lisa. Utan något onödigt pjunk har förf. vetat att lifligt, enkelt och hjertligt teckna denna scen,i hvilken man tycker att det gör en riktigt godt att se, huru den gamle, slipade, gråhårige hofmannen luras af den okonstlade flickan. I fjerde akten är dock Anna Lisa ej längre sig sjelf, hon är den af passionen, som småningom dödar henne, nedtryckta flickan. Fursten var hennes allt, kärleken till honom var sammanväxt med de innersta fibrerna i hennes hjerta. Utan honom vore döden den käraste vännen. Han är henne beröfvad ; ty hennes far har sagt, att han såsom furste ej kan bli hennes make. — Men fursten, som blifvit till en hjelte, återkommer, om ock något hastigt, då man tänkt sig få se ett nytt uppslag i Anna Lisas dramatiska karakter. Enkefurstinnan blir af sina förtrognaste vänner, hofmarskalken och prinsens guvernör (hr Ahman), underrättad om sonens ankomst. Hon hyser ett svagt hopp om att den firade krigshjelten skulle ha glömt den simpla borgaredottren, men öfverraskas af underrättelsen om att han, innan han skyndat i sin mors armar, stannat en stund — på apoteket. Nu blir försoning och förening, ursäktad genom furstens förklaring att det är ingen skam bli slägt med sitt eget folk. Här torde dock en grundad anmärkning kunna göras. Hvarföre skall Anna Lisa innan sin förening bli upphojd till furstlig rang? Häri ligger en fullkomlig motsägelse. Hela stycket är bygdt just på ståndsskillnaden och dess jemnande genom kärleken. Detta är handlingens röda tråd, detta har man sett och kännt under fem akter, — för att i slutet af den sista finna, att denna ståndsfördom ändock ej var så oberättigad. Hr Brandt och m:ll Forssman inropades med lifligt bifall af publiken. Hr Åhman visade genom sitt spel hvad en skådespelare kan göra äfven af en obetydligare roll. Den lilla operetten Sju flickor i uniform gafs med god ensemble och under liflig munterhet af publiken, som visste att gifva sitt bifall åt de sju flickornas ganska goda exercis — vi Svenskar äro dock en krigisk nation. Hela garnisonen inropades efter spektaklets slut. ee mm—-———X—tx0 RER Från Landsorten.