Göteborgsposten – 23 januari 1860, sida 2

ns DERE NER RR SIAT — Ellen! älskade Ellen! utropade han och betraktade henne med denna innerliga ömhet, som ger sig tillkänna i den kärlek som konumer från själen, huru skall jag kunna uttrycka min tacksamhet och glädje? Hela mitt lif skall jag egna åt eder, alla mitt bjertas slag skola hädanefter endast afse er lycka, jag skall på förhand utgissa alla edra önskningar! Jag skall anse sjelfva mitt lif endast som en skänk utaf er: ty det är ni, som ger detsamma något värde Under några ögonblick öfverlemnade de älskande, som blickade med ungdomlig förtröstan in i fram. tiden, sig åt dessa ljufva rörelser, hvilka komma vå ra hjertan att slå häftigare, då de för första gånger känna sig vara älskade; dessa ljufva rörelser, hvilke vi erfara endast en gång i vårt lif och som äro så el diga att deras förnyande skulle döda oss. — Skall ni icke helsa på min onkel? hviskad slutligen den unga flickan. Han är så hjertligt god ... Vi böra ej dölja något för honom, Henry. Jas är öfvertygad om, att han ej skall lägga något hin der i vägen för vår kärlek. Zara tänkte annorlunda. Hon kunde icke af hålla sig ifrån, att inom sig medgifva att de båda äl skande voro ett vackert par. Naturen tycktes ha be stämt dem för hvarandra. Henry svarade, att han först måste resa ti London. — Till London? upprepade Ellen förvånad.