Göteborgsposten – 23 januari 1860, sida 1

Ise hur det går till att vara lättsinnig, hur de verkligen forhåller sig bakom kulisserna verlden. Napoleons spekulationer och borga reståndets förhandlingar kunna visserligen fö refalla ganska trefliga, men huru mycket me ra pikant är det icke att se den olycklig kärleken gå-i kloster ooh en vacker fru, son älskar någon annan än sin stygge man. Detta är en orättfärdig smak, förstås, och teatrarna ha väl befordrat den. Nu är det emellertid så. Jag skall icke tala om hur älsklig Sundberg är som älskare, i synnerhet då han darrar på rösten, icke om Fru lvassers deklamatoriska effekt i sitt fromma spel och icke om Ärlbergs lyckade försök att inlägga behag i sina henrörelser etc. — det der känner hela verlden. Nej, tacka vill jag fru Hedin — nå, henne känner man också, men kors hvad hon är förtjusande här och alltid, antingen hon visar sig som karl eller qvinna, antingen hon föreställer den eller den. Hör, der frasar sidenet, det är fru Hedins entree. Pass på, alle man till kikarne. Herrarne resa på sig och titta, damerna luta på sig framåt och göra så med. Om jag kunde beskrifva alla de känslor, som genomströmma betraktare och betrakterskor, så — skulle jag icke göra det. Men nog kan man våga säga, att det är troligt, att å ena sidan beundran och å den andra afunden äro förherrskande. Ack, denna sköna grefvinna, som hon nu är, med hvilken grace och delicatesse hon sätter sig i soffan i alla sina kjolars majestät. Sådana spetsar; sädant lif och sådana blickar, hvar kan man väl få sådana, undra damerna. Huru vårdslös, naturlig, konstig och oemotståndlig! Hon vänder sig litet och med detsamma vänder det sig i tusendes hjertan, hon stiger upp, då stiger man också upp, hon gör några ordningsgrepp i klädningen och med detsamma bringar hon många hjernor i den ljufvaste oreda. Hon spelar sim roll, den är just icke så vacker, men hon är det likval; när hon skall vara otäck är hon som täckast och, då hon ingen kärlek förtjenar, vinner hon hela publikens. Der sitter en aristokratisk fru från Blasieholmen i mitt hörhåll och läspar: Gud, hvad hon är charmant. Der stå två unga löjtnanter i nya förändrade uniformer och hviska ett sakta: fan så bra, dervid för en stund slömmande deras egen herrlighet i guldgevänget och guldknapparnes mångfald. Men let är kanske icke värdt att säga mer om saken och Doktorns marionetter. En cause celebre är den Rathsmanska rågan. Och han sjelf skall snart igen sätta fråga, om man icke vill erkänna hans förjenster vid riksdagen. Waxholm, som blifvit närkvärdigt för hans skull, kommer att antälla ett nytt val och väljer då utan minsta ormfel en herre, som har en landtegendom på en udde midt emot den lilla sjostaden, om der står i mantal och är en litterat rådnan, visserligen utan tjensteutöfning, hvilket lock icke är mannens fel, utan stadens, som cke behöfver en litterat person i sina strömningstiskeriärender. Denne ånyo utvalde är,