Göteborgsposten – 21 januari 1860, sida 1

leri, den föraktliga väfnad af motsägelser som finnes i en anonym broschyr, hvilken den latinska kristenhetens fader nedlåter sig att specielt tadla. Olyckligtvis korsade nyårsgålvorna hvarandra på vågen. Och olyckligtvis visade den talisman Napoleon sände att det vilkor ej förefanns, hvarpå kraften af välsignelsen berodde. Således haren verklig skandal inträffat i den latinska kristenheten, och kejsaren, kejsarinnan och den kejserlige prinsen gått förlustiga om välsignelsen. Omsider 8e vi dessa tvenne stormakter — sinnebilderna af kraft och civilisation samt af vidskepelse och hårdnackad blindhet — ansigte mot ansigte såsom antagonister. Det är icke längre den anonyme författaren af Påfven och Kongressen och den anonyme författaren i Giornale di Roma, utan det är påfven sjelf, som talar från Vatikanen och Napoleon sjelf, som skrifver från Tuillerierna. I detta påfliga tal och i denna kejserliga skrifvelse höjer kejsaren sig öfver broschyrförfattaren men påfven sjunker under tidningsskrifvaren. Kejsaren förklarar i värdiga och afmätta ordalag sin smärta öfver att nödgas se kyrkans faders verldsliga besittningar i ett sådant tillstånd. Det var Österrikes, denne okloke väns, motstånd, som först uppväckte den italienska nationalitetskänslan. Trots den franska garnisonen i Rom och kejsarens tillgifvenhet för den påfliga stolen, spridde den nationella rörelsen sig till Romagnan. Men den så varmt tillgifne kejsaren gaf i det kritiska ögonblicket ett godt råd. Om påfven utnämnt en verldslig guvernör och gifvit de upproriska provinserna en särskildt administration, — man ser att kejsaren gjorde sina vilkor, — skulle de ha återvändt under hans välde.: Detta har kejsaren sagt, och ingen kan veta det bättre än kejsaren. Olyckligt förkastade påfven rådet. Vilkoret smakade icke. Den tillgifne kejsaren blef således urståndsatt att hindra insurrektionen att sprida sig bland dem, som haft det dyrbara privilegiet att på närmare håll betrakta påfvarnes herrlighet och dygder. Han gjorde hvad han kunde. Han slöt fred med Österrike, till en stor del emedan den nationella italienska rörelsen hotade att göra vådliga framsteg i den påfliga stolens närmaste grannskap. Han utarbetade Garibaldis afskedande, för att förekomma invasionen i Anconadistriktet. Allt hvad han nu kan göra är att upprepa det en gång förkastade rådet; men denna gång har det hållit jemna skridt med händelsernas ohejdbara utveckling. Det är kort, det är enkelt, och det är afgörande. Uppoffra, heter det, de upproriska provinserna. På detta vilkor skola de europeiska makterna garantera påtven besittningen af kyrkostaten. Tankarne kunna vara delade om riktigheten och uppriktigheten af kejsarens återblick, men förståndiga menniskor af hvad religion som helst måste erkänna ati rådet är klokt. Om också några af dem, soni, då de tänka på sådana saker, fritt begagna sig af sina förnuftskrafter, likväl anse det vara hedagar förut. Med öppet hjerta för mensklighetens