Göteborgsposten – 20 januari 1860, sida 2

— Han måste ha råkat min onkel, tänkte han. Har ni haft besök af min farbror? tillade han högt. — Af er farbror! genmälte pastorn förvånad. Nej, Harry . . . jag har icke på flere veckor vexlat ett ord med den hedersmannen. Hvarföre frågar du det ? — Jag trodde det möjligen var han, som omtalat den brydsamma belägenhet, hvaruti jag befinner mig. Pastor Orme syntes nu i sin ordring förvånad, Han hade sednast med sin lärjunge genomgått fragmenterna af Aristofanes Moln, och han trodde, att den unge mannen nu kommit, för att fråga honom till råds om något af de svåra ställen, hvilka läsaren finner på hvarje sida hos denne skald. — Mathew Ashton skulle ha talat med mig om edra svårigheter! utropade han. Ni skämtar, Harry. Jag tror knappast att den hederlige förpaktaren någonsin hört ens namnet på vår författare. Lärjungen insåg nu lärarens misstag; men han beslöt att ej vidröra det verkliga ändamålet med sitt besök förrän efter frukosten, hvilken lyckligtvis var slutad. — Har ni tagit boken med er? frågade kyrkoherden, då de väl slagit sig ned i bibliotheket. — Det blad jag för med mig till er, herr pastor, är verket af en lefvande, ej af en redan död. Det är ett bref från min far. Pastorn hade nu i så många år varit van vid