Göteborgsposten – 19 januari 1860, sida 2

förut. I kunnen omöjligen tro, att jag skulle vilja med otacksamhet besvara er godhet! — Godhet! utropade mor Ashton; det var kärlek, Henry, det var blott kärlek. Far och jag beklagade oss ofta, då vi sågo sädesaxen mogna och boskapsskötseln lyckas, öfver att vi icke hade någon son, för hvilken vi kunde arbeta och samla. Du har kommit till oss och sedan dess ha vi aldrig mera tänkt derpå. I hafven verkligen varit som föräldrar för mig, genmälte deras nevö, och J egen rättighet att af mig vänta lydnad och uppfyllandet af en sons pligter. Varen öfvertygade om, att min fars rikedom ej skulle förmå mig att lemna er, utan hoppet om att kunna på ett hedrande sätt utmärka mig, att kunna förskaffa mig ett namn, en plats i verlden ... Jag skall göra bäst uti att läsa detta bref alldeles ensam, tilllade han och betraktade otåligt brefvet. Denna önskan var så naturlig, att hvarken för paktaren eller hans hustru funno något att deremot invända. De önskade honom derföre mod blödande hjertan godnatt. — Far är rikare än vissa persouer tro, mumla de mor, då Henry kysste hennes skrynkliga kind, och alltsammans tillhör dig. — Er ömhet är mig dyrbarare än guldet, genmäl te den unge mannen suckande. — Bra, Henry! sade hans onkel, som hört båd den kära hälftens diplomatiska förtroende och foster