Göteborgsposten – 19 januari 1860, sida 1

på djupet. Med de prosaiska kunde hon vara rätt prosaisk: hon kunde godt uthärda at! med den ene språka om kött och fläsk och med den andre om thevatten, sparande alltid det attiska saltet, när talet var om det lineburgska. — Men den som visste rätt anslå andra strängar, och framhafva saker i vigtiga ämnen, i esthetiska, historiska, politiska och (i synnerhet) theologiska, och hon i dem fann sig uppmanad att deltaga, huru blef man icke då intagen af förundran öfver hennes kunskaper 1 så många vetandets sferer. Då utvecklade hennes genier sina vingar till flygt, på hvilken cj många kunde följa etter, och de vingade orden kläddes i skönt finbildadt språk (hon talade många lefvande språk) och uttalades med en ljuf röst, skönt ljudande som från en Italiens dotter. Ur det snillrika ögat lyste då en fin, obeskriflig stråle, som med sin eld genomblixtrade eller öfverfor sitt ämne och spridde en ljusning i sällskapet. Och hon kunde då ej aterhälla sin öfverlägsna själ, utan hon måste beherrska hela samtalet och gifva det ton och färg, lif och rigtning. Det var högtidsstunder då man lyckades att få hennes tungas band lossadt och hon lät höra sina improviserade föredrag. . Med enstämmigt loford hörde man henne omtalas såsom Göteborgs mest intellektuela qvinna af alla de lärde, så insom utländske, biskopar, professorer och konstnärer, hvilka besökte henne på Jakobsdals sköna villa. Och den som skrifver detta måste tilstå, det han aldrig träffat intellektuelare qvinna, den upsaliensiska fru Silfverstolpe icke ens undantagen, samt att han med saknad tänker på de bildande stunderna i hennes sällskap, äfvensom på hennes välförsedda boksamling, i hvilken han hade tillgång till Englands och Tysklands bästa theologiska författare och tidskrifter, bland hvilka visserligen funnos några latitudinariska men också månsa strängt orthodoxa. I detta stilla bibliothek drog hon sig ofta undan från verlden och de ing som i verlden äro, och hade då sina skönaste stunder, samlande då allt mera kunskap och beredande sig för det andra lifvet. Femton vintrar hafva snöat, sedan den som skrifver detta såg henne för sista gånsen. Då hade ålderdomen ännu icke mycket rärjat henne; ännu då var hon liflig och unglomlig. Och som sådan qvarstår hennes bild, omstrålad af fin idealit och ännu ej omöcknad af ålderdom och qval. För denna idla bild nedlägges denna enkla minnesblomna, fuktad af saknadens tår.