Göteborgsposten – 16 januari 1860, sida 1

bröt Miran, att öfverste Mowbray spelar falskt, at han är en man, som kan le åt dem han bedrager kalla dem sina vänner och plundra dem . . . Menn kan vara mig nyttig, tillade han med en ton af för. akt. Med ett vilkor vill jag förskona er från vanäran af en offentlig skandal. — Och det är? frågade Mowbray med svigtande röst. Ni skall få veta det i morgon bittida. VIII Alltifrån den dag då Henry Ashton haft den lyckan att rädda Ellen de Veres lif, gjorde han täta besök på Carrow. Oaktadt sin vanliga tillbadragenhet, fann dock baroneten efter hand allt mera nöje i den unge mannens sällskap. Det fanns i Henrys tankegång en friskhet, som intresserade honom, han trodde sig läsa omigen en förtjusande sida af ett nästan glömdt fordom, eller på nytt drömma sin ungdoms drömmar. Henrys studier hos kyrkoherden hade ej allenast gjort honom förtrogen med deras arbeten och tankar, som ännu från djupet af sin graf råda öfver ber greppen. Hans umgänge med sir William Mowbray förskaffade honom äfven kännedom om menmniskorna; ty enslingen hade i sin aflägse tillflyktsort dock haft ögonen på det samfund, som han lemnat, på littera