Göteborgsposten – 14 januari 1860, sida 1

på de personer, hvilka på ett eller annat sätt hör till ett läns styrelse. I spetsen visar sig länets hö ding, Landshötdingen, med Landssekreteraren, Land: kamreraren, Landtrntmästaren, Länsnotarien oc Länsbokhållaren. Finner du ej en högst märkvi dig och egen konseqvens i bildandet af dessa titlar Skall det vara förmer att heta Landshöfding nä Länshötding, Landssekreterare i st. f. Länssekreterarc och slutligen, hvarföre heter då ej räntmästaren äf Landsräntmästaren? Förgäfves söker jag att kunn följa den snilleblick, som framlockat dessa praktexem plar af ogräs, hvilka troligen länge komma att förva ras i vårt språkherbarium. Hvarföre söker man e att införa någon följdriktighet i dessa benämningar hvilket vore så lätt? Att det bör heta Länshöfding Länssekreterare, Länskamrerare och Länsräntmästar samt Länskansli och Länskontor lika väl som Läns notarie och Länsbokhållare, är väl så i ögonen fal lande, att ej ens den djupaste tankelättja borde kun na bortskymma det. Af fruktan att kunna trötta och tröttas vågar jag ej gå längre in på titelvåsendets om: råde. Det är en skog, som nästan uteslutande bestå: af sådana der af Charles Andersson i hans afrikan: ska resa beskrifna vänta-lite-buskar, hvilka oupp: hörligt stinga och hejda en; således låtom oss begifva oss från detta pikanta område. Nå, hvad nytt i Göteborg? — Nytt, hm! Intet är nytt under solen heter det ju, och i en stad der allt går så lugnt, ordentligt och förståndigt till som