Göteborgsposten – 13 januari 1860, sida 2

Hans budbärare teg; han kände Mirans nuppbrusande lynne; den unge mannen kunde vara mild som en dufva mot dem, som han älskade, men vild som en gam mot dem, som han hatade. — Hvad tänker ni göra? frågade han. — Krossa honom! utropade den unge Hinduern högdraget, jag skall krossa honom, såsom jag krossade ormen, som stungit mig! Denne man och jag kunna icke inandas samma luft; hans andedrägt är giftig, hans blick skulle lik basilisken suga blodt ur mitt hjerta! Ian tillhör dessa vidriga naturer, som ej kunna lefva tillsammans med någon! — Miran! sade khanen med en oro, hvilken kunde tyckas vara desto underligare som han så föga kände Henry Ashton, kom ihåg att ni är i ett land, der man ej får bruka våld mot den ringaste medborgare. Hvarken er mors furstliga rang eller er egen ofantliga rikedom skulle kunna rädda er från lagens jernhårda arm, om ni vågade bära händer på den unge mannens lif. Indiern endast log; han försmådde att svara på denna indirekta hotelse. — Vore det inte bättre, återtog khanen, att skaffa bort honom? — På hvad sätt? — Att låta honom lemna England. o— Miran öfvertänkte några ögonblick, innan han svarade. (Forts.)